Det finns en bild på mig när jag precis börjat sista året på högstadiet. Bilden är tagen av en skolfotograf, på bilden har jag på mig blåa jeans och en tröja med mitt (då) favoritband, The Killers. På bilden ser jag glad ut, ögonen bokstavligen glittrar i strålkastarljuset. Men det är något som gömmer sig på djupet, något inom mig som egentligen vill komma ut. Det jag då gömde för många var min depression, en depression som växte ju mer familjelivet gick i bitar. Mina föräldrar bråkade mycket under min tonårstid, något som påverkade hur jag mådde och presterade i och utanför skolan. En dag blev jag uppkallad till rektorn för att läraren ansåg att jag inte skötte mig under lektionerna (inget illa menat mot läraren, men jag orkade bara inte lyssna på det hon sa). Väl uppe på rektorns kontor fick jag en skarp tillsägning om att jag måste visa respekt för lärare och mina klasskamrater (som jag hade varit respektlös mot när jag inte skött mig på lektionerna). Det var då jag berättade om min familjesituation och hur deprimerad jag var. Rektorn tog då kontakt med mina föräldrar, som gick med på att träffa en relationsexpert. Relationsexperten hjälpte mina föräldrar att läka de mångåriga såren, och till slut var såren så läkta att vi till och med gjorde en egen familjekalender, där vi alla i familjen på riktigt log.

Utöver familjekalendern åkte vi som en lycklig familj på semester, vi hittade en resebyrå med reklamtexten gruppresa New York till billigt pris, så vi åkte till New York och var där i en vecka.